Alla kan inte allt!!! Det tillkommer ständigt nya uppfödare i rasen. Jag är en! Jag lyssnar lite här och var sen tar jag åt mig godbitarna så att säga.
Det är viktigt med gott samarbete uppfödare emellan! Att aldrig blanda ihop utställningsmeriter med avel. Det är inte alltid den typen som vinner på utställningar som är den bästa ur avelssynpunkt, det finns annat som ska finnas med också. Jag lägger väldigt mycket tid på mina hundar naturligtvis, men kommer också att hålla koll på rasens utveckling. Aveldata ingår också i mitt stora intresse.

Västgötaspetsen är en fantastisk ras, det tror jag vi alla som känner den är överens om. Sen gillar vi olika typer och temperament. En "riktig" västgötaspets för mig är en smidig hund med eleganta linjer, med luft, med ett elegant huvud som tydligt uttrycker om det är en hane eller tik.
Det är inga maskiner vi har förmånen att ha, glöm ej det är levande varelser vi har att göra med.

Naturen har sin gång. Själv litar jag till hundarna, är en tik frisk och fertil så kan man inte undgå att märka när det är dags. En frisk och fertil hanhund vet också när det är dags. Funkar inte detta, då kanske de individerna inte är lämpade för avel. Tvångsparningar, NEJ! Min största prioritet ska som mål vara att välja avelshundar som tillför rasen något. Hundar som hjälper till att hålla vår avelsbas så bred som möjligt. I min värld tillför en rastypisk västgötaspets med det rätta temperamentet som kanske aldrig har satt sin fot på en utställning rasen så oändligt mycket mer.
Jag ställer också ut mina hundar. Men jag kommer aldrig att blanda ihop utställningsframgångar med aveln.

Många stoltserar med 0% -ig inavelsgrad. Det säger inte sanningen. 0 % inavel existerar inte i rasen västgötaspets. SKK:s avelsdata räknar ” bara” 5 generationer tillbaka. Om man räknar 30 generationer tillbaka ligger inavelsgraden i snitt på 27%. Det är mer än helsyskon. Om man ansträngt sig och har tagit hänsyn till detta i sin avel en tid kan man komma ner i 21-23% inavelsgrad. Det är bland det lägsta man kan åstadkomma.
Vi är många uppfödare som tar detta på allvar när vi letar nya avelshundar. En frisk och fertil hane kan mycket väl para ända upp i 12-årsåldern. Jag som tik ägare, letar ständigt efter en hane som inte har så många valpar. Tänk om… att hitta en helt oprövad! En hane som tillför avelsbasen något nytt!